När en spansk premiärminister blir en europeisk risk

Det finns ett skifte som sällan sägs rent ut. Pedro Sánchez är inte längre bara ett spanskt inrikesproblem. Han är ett europeiskt institutionellt problem. Inte därför att vänsterregeringar per definition är farliga, och inte därför att Spanien skulle vara unikt korrupt. Utan därför att en premiärminister som styr utan egen majoritet, med en växande ring av rättsprocesser runt partiledning och familj, och med ett beroende av ett auktoritärt grannland som använder migration som påtryckningsmedel, sliter sönder just det Europa brukar predika för andra: att makten är bunden av lag.

Sánchez förnekar systemisk korruption. Han säger att han inte kände till och inte skulle ha tolererat de brott som nu är fastställda i dom. Det är hans linje. Den måste redovisas. Den räcker inte längre som försvar för Europa.

Det som inte längre är rykten

Den 22 juni 2026 dömde Tribunal Supremo, Sala de lo Penal, José Luis Ábalos till 24 år och tre månaders fängelse. Ábalos var transportminister och den man som bar fram Sánchez till makten 2018. Rådgivaren Koldo García dömdes till 19 år, åtta månader och en dag. Domen gäller bland annat kriminell organisation, mutbrott, förskingring av allmänna medel och inflytandehandel, kopplat till upphandling av skyddsutrustning under pandemin. Domen meddelades enhälligt. Enligt den spanska straffbalkens regler om sammanläggning ligger taket för faktisk verkställighet lägre än den utmätta summan. Det ändrar inte vad rätten har fastställt: en tidigare minister i den innersta kretsen har fällts för grov korruption. Det är en av de strängaste fängelsedomarna mot en tidigare spansk minister sedan övergången till demokrati. Det är inte ”högerns narrativ”. Det är en högsta domstol.

Runt detta kärnmål har flera andra spår vuxit. Santos Cerdán, som efterträdde Ábalos som PSOE:s organisationssekreterare, utreds för kopplingar till samma upphandlingsvärld. Guardia Civils utredningsenhet UCO har i förundersökningsmaterial beskrivit att Cerdán och partimilitanten Leire Díez ska ha lett en struktur vars syfte var att skydda partiets och regeringens intressen i pågående rättsprocesser – inklusive genom partimedel, skenfakturor och påtryckningar. Det är ännu en utredning, inte en lagakraftvunnen dom. Men när ett regeringsbärande partis egen apparat av polisen beskrivs som tillgängliggjord för en sådan struktur är skadan redan institutionell.

Samtidigt har rätten nått familjen. Undersökningsdomaren öppnade i september 2026 en juryrättegång mot Begoña Gómez, premiärministerns hustru, för inflytandehandel och förskingring av allmänna medel, kopplat till en universitetsverksamhet och användning av offentliga resurser. Audiencia Provincial de Madrid har begränsat saken till dessa två brott och hävt tidigare försiktighetsåtgärder, däribland utreseförbud. Hon nekar. Åklagaren har yrkat på att målet ska ogillas. Ingen fällande dom föreligger. Det gör inte saken mindre allvarlig. Det gör den till ett test på om åklagarväsendet uppfattas som oberoende.

Audiencia Provincial de Badajoz dömde den 14 juli 2026 brodern David Sánchez till nio års särskild inhabilitering från offentligt uppdrag och passiv rösträtt för medverkan i administrativt tjänstefel vid tillsättningen av en tjänst i Diputación de Badajoz. Domen innehåller inte fängelse och är meddelad i första instans. José Luis Rodríguez Zapatero, Sánchez mentor och tidigare premiärminister, har varit föremål för en formell utredning om inflytandehandel. Utredning är inte skuld. Men koncentrationen av ärenden i samma politiska krets är inte en slump.

Sánchez svar i kongressen har varit att skilja ”verkliga” fall från ”trakasserier”, att peka på oppositionens egna skandaler och att framställa familjeärendena som en internationellt känd smutsmetod. Det är en politisk försvarslinje. Den förändrar inte att hans närmaste medarbetare nu bär decennielånga fängelsestraff, att partihögkvarteret har husrannsakats och att väljaren rimligen frågar: hur mycket kan en partiledare missa utan att det upphör att vara en slump?

Makt utan mandat, lag utan likhet

Rättsstaten handlar inte bara om att fälla tjuvar. Den handlar om att lagen gäller lika, att domstolar inte är brickor och att straffrihet inte köps mot röster.

Sánchez andra mandat vilar på det bytet. Efter valet 2023 saknade socialisterna egen majoritet. Priset för att sitta kvar blev amnesti för katalanska separatister – samma krets som 2017 bröt mot den konstitutionella ordningen – samt parlamentariskt beroende av Junts, ERC och EH Bildu. EH Bildu är ett lagligt parti. Dess historiska rötter i den politiska miljö som omgav Batasuna och ETA är ett sakförhållande, inte en likställning mellan dagens parlamentarikers gärningar och terroristbrott. Koalitionsgeometrin hade likväl varit otänkbar för samma PSOE för tio år sedan.

Amnestilagen var inte en försoningsprocess som växte ur samhället. Den var en investiturvara. Ley Orgánica 1/2024 antogs den 10 juni 2024. Tribunal Constitucional har i STC 137/2025 i huvudsak godkänt lagen mot den spanska konstitutionen, med tre begränsade underkännanden. EU-domstolen, stora avdelningen, slog den 16 juli 2026 i målen C-523/24 och C-666/24 fast att unionsrätten inte hindrar lagen i de hänseenden som prövades. Det ska sägas rent. Domstolarna prövade inte frågan om det är förenligt med politisk anständighet att släcka ansvar för brott mot den egna konstitutionella ordningen för att rädda ett regeringsinnehav. Venedigkommissionen hade redan i mars 2024 rekommenderat ett snävare och mer preciserat tillämpningsområde. Att spanska underrätter sedan dragit tillämpningen i långbänk beror just på att de inte vill bli en stämpelapparat.

Parallellt har striden om Consejo General del Poder Judicial – domstolsväsendets styrelse – fortgått i åratal. Europeiska kommissionens rättsstatsrapport 2026 talar om begränsade framsteg och om att någon slutlig reform av hur de dömande ledamöterna utses fortfarande saknar konsensus. Medborgarnas tilltro till domstolarnas oberoende låg enligt samma rapport på 40 procent bland allmänheten och 46 procent bland företag år 2026. Det är inte en kollapsad rättsstat. Det är en nött rättsstat.

I november 2025 dömde Tribunal Supremo riksåklagaren Álvaro García Ortiz – utsedd under Sánchez, mot CGPJ:s tidigare olämplighetsbedömning – för röjande av sekretessbelagda uppgifter i ett mål som rörde partnern till Madridregionens konservativa president. Han blev den första spanska riksåklagaren som fällts och tvingades lämna ämbetet. Regeringen ”respekterade men delade inte” domen. Oppositionen jublade. Båda reaktionerna är symtom på samma sak: rättsväsendet har dragits in i blockkriget tills varje utslag läses som seger eller kupp.

När en regering dessutom måste leva på prorogerad budget, när Junts i oktober 2025 drog tillbaka sitt stöd och när lagstiftning blir en daglig byteshandel mellan Sumar, Bildu, PNV och vad som återstår av katalanska nationalister, koncentreras inte makten i klassisk diktaturmening. Den koncentreras i en annan, mer europeisk form: all makt samlas hos den som kan hålla ihop minsta möjliga röstmängd, till vilket institutionellt pris som helst.

Det är så rättssäkerheten dör i en demokrati. Inte med en nattlig räd, utan med undantag för de rätta vännerna.

Marockos grepp och Ceutas natt

I maj 2021 släppte Marocko fram omkring tiotusen personer mot Ceuta sedan Spanien tagit emot ledaren för självständighetsrörelsen Polisario, Brahim Ghali, för vård. Budskapet var primitivt och effektivt: vi kan öppna kranen.

År 2022 svarade Sánchez med att överge Spaniens linje om Västsaharas självbestämmande och stödja Rabats autonomiplan. Bytet läckte först i marockansk press. Algeriet reagerade. Spanien fick tillbaka migrationssamarbetet – tills vidare.

I slutet av juli 2026 kom räkningen igen. På ett par dygn gick fler än 80 000 personer in i Ceuta, en stad med drygt åttio tusen invånare. Den exakta siffran varierar mellan källorna. Ungefär åtta av tio vände tillbaka inom kort. Cirka femton tusen blev kvar. Det är inte en klassisk asylvandring. Det är en invasion och en demonstration av kontroll.

Marockanska ministrar talade samtidigt om ”historisk och geografisk rätt” till Ceuta och Melilla, och om ”ockuperade städer”. Det är uttalanden, inte folkrättslig status. Men det är inte heller vanlig diplomati. Det är revisionism riktad mot EU:s yttre gräns. Sánchez linje var länge att Marocko inte hade orkestrerat händelsen, att samarbetet var ”positivt” och att ingen underrättelsetjänst levererat ”solida bevis”. Polisiära rapporter pekade i en annan riktning. Först senare medgav han att den marockanska gränskontrollen hade brustit och att Rabat hade ”frågor att besvara” – för att strax därefter berömma ett ”viktigt” marockanskt polispådrag som hindrat en ny stormning.

Nu ska kulissen rättas till. Den 1 oktober meddelade Zarzuela och Moncloa gemensamt att kung Felipe VI och drottning Letizia besöker Ceuta den 13 oktober och Melilla den 14 oktober, det första statschefsbesöket i de båda städerna på tjugo år. Resan är ”samordnad” mellan regeringen och kungahuset. Sánchez själv följer inte med. Moncloa kallar det sed: en jourhavande minister gör sällskap, mest sannolikt Ángel Víctor Torres, som sedan den 25 augusti är funktionell myndighet för krisen i Ceuta.

Samma regering som i veckor anklagades för att hålla tillbaka besöket av hänsyn till Rabat låter nu polisen röja staden inför monarkens ankomst. På morgonen den 4 oktober inledde Policía Nacional Operación Trampolín på Playa del Trampolín, det största och mest oroliga lägret, där mellan tre och tre och ett halvt tusen personer bott i mer än två månader. Mer än 350 poliser, förstärkta med pansarfordon ur Unidad de Intervención Policial, väckte de boende och bussade en första grupp till CATE vid Tarajal. Regeringen har satt den 15 oktober som slutdatum för att lägren ska vara borta – två dagar efter kungens ankomst till Ceuta. Officiellt handlar det om hygien, regn och ordning. Tidtabellen säger något annat. Det är en upprensning beordrad för ett besök, inte ett svar på juli. Staden ska se styrd ut när kungen kommer, och premiärministern ska inte behöva stå bredvid honom när den gör det.

Det är inte statskonst. Det är underläge.

Ett land som byter folkrättslig hållning i Västsahara för att köpa gränsro, och sedan inte vågar säga vem som släppte in tiotusentals människor i en europeisk stad, har lämnat över en del av sin suveränitet. Ceuta och Melilla är inte ”spanska särfall”. De är unionens enda landgräns på den afrikanska kontinenten. När de kan översvämmas över en natt är det inte bara invånarna i Ceuta som lämnas ensamma. Det är Bryssel som visas upp som en union som predikar folkrätt mot Moskva och Peking, men böjer sig när Rabat stänger eller öppnar en grind.

Vad resten av världen ser

Europa talar om rättsstat när det gäller Ungern och Polen. Europa talar om hybridhot när det gäller Belarus och Ryssland. Europa talar om territoriell integritet när det gäller Ukraina.

Samma Europa har i åratal behandlat Spaniens amnesti som en ”intern angelägenhet”, tolererat en premiärminister som hålls kvar av partier vars projekt är att stycka staten och tvekat att kalla en migrationsvåg mot Ceuta för vad den liknar: ett hybridvapen.

Det är den sortens dubbelmoral som Peking, Ankara och Rabat antecknar. Inte för att de älskar folkrätt, utan för att de mäter vad väst tål. En union som inte kan skydda två små städer på den afrikanska kusten, och som accepterar att lag blir förhandlingsvara i Madrid, har sämre moralisk hävstång när den talar om Xinjiang, Krim eller Västbanken.

Sánchez har dessutom gjort utrikespolitik till identitet: erkännandet av Palestina, distans till Washington i känsliga säkerhetsfrågor och en självbild som progressiv motvikt. Det är legitim politik. Kostnaden syns nu. Marocko har samtidigt rört sig närmare ett USA som under Trump redan 2020 erkände Rabats anspråk på Västsahara. När Rabat höjer tonläget om Ceuta är det inte säkert att Madrid kan räkna med samma automatiska västliga reflex som tidigare.

Farlig – för vem?

Är Pedro Sánchez ”farlig”? Ordet är grovt och bör användas noggrant.

Han är inte farlig som en krigsherre. Han är farlig som ett mönster. Ett mönster där personlig överlevnad i Moncloa går före likhet inför lagen. Där korruption i den innersta kretsen avfärdas som undantag tills domstolen säger något annat. Där de som utmanat den konstitutionella ordningen blir parlamentariska livförsäkringar. Där ett grannrike som inte erkänner två europeiska städer tillåts hålla immigrationsnyckeln. Där EU tittar bort för att Spanien är ”en av oss”.

Spanien har institutioner som fortfarande fungerar: Tribunal Supremo fällde Ábalos. En undersökningsdomare vågade gå mot premiärministerns hustru. Guardia Civil skriver rapporter som regeringen ogillar. Det är inte Belarus. Just därför är slutsatsen strängare. När en mogen demokrati börjar äta sina egna spärrar inifrån är skadan en exportvara.

Rättssäkerhet är inte en spansk lyxartikel. Det är den västerländska statens enda riktiga export. Slutar Madrid behandla den som ett villkor för makt, slutar Europa att vara trovärdigt när unionen kräver detsamma av andra.

Till mönstret hör nu också flykten framåt. Väl underbyggda uppgifter – inte ett fattat beslut – säger att Sánchez överväger att upplösa Cortes och utlysa nyval till den 29 november, den tidigaste söndag lagen medger om dekretet publiceras i början av oktober. El País rapporterade den 4 oktober att en majoritet av PSOE:s ledning och de socialistiska regeringsledamöterna manar honom att göra just det, och att datumet redan står rött i partiets kalender. Så sent som den 15 september sade han själv i El Intermedio att valet blir 2027. Den omedelbara anledningen i pressen är att kongressen fällt bostadsdekreten. Den djupare är densamma som i Ceuta: att byta ämne.

Ett nyval löser inte domen mot Ábalos, inte juryrättegången mot hustrun, inte inhabiliteringen av brodern och inte frågan om vem som öppnade grinden. Det flyttar blicken från rättsprocesserna till gatan – till lägren som röjs inför kungen, till bostadskrisen, till det kaos där premiärministern kan ställa sig som räddaren i nöden och oppositionen som den som blockerar. Så ser räddningslinjen ut. Inte som styrka. Som ännu ett byte, denna gång av dagordningen.

Sánchez kan sitta kvar till 2027. Han har gjort det förut, mot alla odds. Han kan också, om ryktena stämmer, försöka köpa sig en ny berättelse redan den 29 november. Det är inte styrka. Det är beviset på hur tunt det parlamentariska golvet har blivit – och hur dyrt det är att inte falla.