Island stängde just dörren mot EU. Det är inte rädsla. Det är rationellt.

I helgen röstade islänningarna om att återuppta de medlemskapsförhandlingar som lagts på is 2013. Nej-sidan vann! Frågan läggs därmed i malpåse – sannolikt för lång tid framöver. Fisket vägde tungt. Självständigheten likaså. Och nej-sidan hade en poäng som alltför sällan sägs rakt ut: Island har redan tagit det bästa ur det europeiska samarbetet – och lämnat det som skulle kosta mest.

Här är fem tunga konsekvenser som Island har vunnit genom att stå utanför.

1. Makten över havet – landets olja

Fisket är inte en näring bland andra. Det är Islands ekonomiska ryggrad och nationella ursprungssaga. Efter torskkrigen mot Storbritannien säkrade landet den ekonomiska zonen på 200 sjömil. I dag står marina produkter för omkring 40 procent av varuexportvärdet.

Ett EU-medlemskap skulle dra in Island i den gemensamma fiskeripolitiken: gemensamma kvoter, kommissionsförhandlingar med tredje land och principen om relativ stabilitet. Undantag kan förhandlas in i ett anslutningsavtal, men kontrollen vore då inte längre ensidigt isländsk. Utländskt ägande i fisket är redan hårt begränsat. Den gränsen skulle bli svårare att hålla.

Island har byggt ett kvotsystem som faktiskt fungerar. Att lämna det till Bryssel vore att ge bort nyckeln till kassavalvet.

2. En egen valuta när krisen kommer

Kronan är volatil. Räntorna är höga. Inflationen har bitit. Det är priset för en egen valuta i en liten, öppen ekonomi.

Men 2008 visade vad den är värd. Kronan kunde falla kraftigt. Konkurrenskraften återställdes, vid sidan av kapitalkontroller och en omstrukturering av banksystemet.

Island tog en annan väg än euroländerna, som inte kunde devalvera och i stället tvingades till intern anpassning – lönesänkningar, åtstramning och i flera fall långvarig arbetslöshet. En chockabsorberare är inte samma sak som en lyx. För ett land med aluminium, turism, fiske och geotermisk energi i olika cykler är den ett verktyg.

Euron skulle sänka transaktionskostnader och räntor. Den skulle också ta bort den sista ventilen. Island har valt att behålla den.

3. Jordbruk och livsmedel på egna villkor

EES ger tillgång till den inre marknaden för industriprodukter, tjänster, kapital och människor. Jordbruk och fiske ligger utanför.

Därmed slipper Island den gemensamma jordbrukspolitiken: dess subventioner, kvotsystem och regelberg. Ett litet ö-land med kort odlingssäsong och höga kostnader kan inte konkurrera på samma villkor som slättländerna i unionen. Att stå utanför CAP är inte isolationism. Det är att slippa betala för en politik som inte är gjord för Island.

4. Egna handelsavtal – utan tullunionens tvångströja

Island är inte med i EU:s tullunion. Det betyder mer pappersarbete mot EU-marknaden. Det betyder också frihet att förhandla egna avtal med länder utanför Europa, både via EFTA och bilateralt.

För ett exportland som säljer fisk, aluminium och grön energi är det inte en detalj. I en tid av tullkrig, polarisering och nya handelsblock är rätten att agera själv ett strategiskt tillgångsslag – särskilt för ett land med knappt 400 000 invånare som annars skulle ha en röst bland cirka 450 miljoner.

5. Inre marknaden och Schengen – utan att bli provins

Det här är nej-sidans starkaste kort, och det är också det mest underskattade.

Island är redan med i EES och Schengen. Varor, tjänster, kapital och människor rör sig. Passfriheten finns. Stora delar av EU:s regelverk gäller redan. Landet tar hem marknadstillgången utan euro, utan gemensam fiskeri- och jordbrukspolitik, utan att bli nettobetalare in i EU-budgeten och utan att överlåta utrikeshandel och resursförvaltning.

Ja, EES innebär att Island tar emot regler utan rösträtt. Det är ett demokratiskt underskott. Alternativet – att sitta vid bordet som en av unionens minsta stater – är inte automatiskt mer makt. Det är mer lojalitet mot majoritetsbeslut i frågor där Islands intressen är unika.

Island har inte valt att vända Europa ryggen. Landet har valt att vara europeiskt på egna villkor: nära marknaden, utanför unionen. Folkomröstningen stänger inte samarbetet. Den slår fast att kontrollen över fisket, valutan, jorden och avtalen är viktigare än en stol i Bryssel.

Det är ett nej med substans. Inte ett nej av rädsla.